Airport, You’ve got a Smiling Face

Jag vill börja detta inlägg med att klargöra att jag inte vill hänga ut eller skämma ut (okej, lite kanske) min värdfamilj på något sätt, men detta är en historia som jag bara måste få berätta vidare.

På lördagsmorgonen (efter några alldeles särdeles kaotiska timmar) packade min värdfamilj bilen och begav sig alla fyra på en roadtrip upp mot Montreal (ja, det ligger i Kanada och de pratar franska där) då Ella ska spendera två veckor på sommarläger utanför staden. Planen var att de skulle köra i 10 timmar upp till Vermont där de skulle övernatta hos några vänner och sedan skjutsa Ella till lägret dagen efter. En hållbar plan kan tyckas.IMG_2557Ungefär 10 timmar senare fick jag ett sms från Molly. Jag tror inte att någon har ett riktigt bra svar på hur detta gick till, men de glömde alla passen hemma! Ett par dagar av planering, en av packning och tio timmar i bilen mot ett annat land innan någon av fyra personer kom att tänka på passen. Ganska imponerande måste jag säga. Då jag var på säkert avstånd hemma i DC kunde jag inte låta bli att skratta åt situationen…tills jag fick nästa sms. “Kan du tänka dig att ta flyget hit imorgon och ta med dig passen?”

Och det var så jag hamnade på flygplatsen nästa dag med en biljett till Burlington, Vermont, i handen. BURLINGTON av alla satans ställen! Vad tusan är Burlington? Tydligen kommer Ben n’ Jerry’s därifrån, så det vinner de väl lite på.IMG_2561Det var första gången jag var på DC’s internationella flygplats, Dulles. Den var jättestor så man fick åka tågliknande bussar mellan gaterna. IMG_2562Vid gaten såg jag sötaste lilla flickan med sin pappa.IMG_2564Molly hade lyckats boka den allra sista platsen på detta flyg, vilket till min stora glädje var en plats i första klass.IMG_2566Resan var bara på drygt en timme, men inte hindrade det mig från att utnyttja mina fördelar i första klass till det yttersta (det skulle ju vara synd om Molly och Joe betalade extra och ingen fick ut något av det)! Allt som flygvärdinnan erbjöd tackade jag glatt ja till. Dricka, kex, frukt… Mitt uppfällbara lilla bord såg närmare ut som en buffé! Jag övervägde om jag skulle smyga ner det jag inte orkade i handväskan, men då jag faktiskt har en någorlunda känsla för vad som är socialt acceptabelt, lät jag bli.

När jag landade i Burlington gick allt i ett. Mitt plan tillbaka skulle gå endast en halvtimme efter det att jag hade landat (nästa var 5 timmar senare, och vad tusan gör man i Burlington under fem timmar?!), så ut ur flygplanet i full fart. Febrilt letande efter Molly. Mötte henne och Ella. Gav dem passen. Fick en påse med lunch som de hade köpt till mig (ovetandes om att jag på ditresan hade rensat hela planet på mat). Genom security (som var den långsammaste någonsin. Den där typen som bläddrar i mitt pass för att se kloka ut men har ingen aning om hur man läser ett svenskt pass) och kom precis i tid för boarding. High-five med mig själv.IMG_2571Ingen biljett i första klass inte, men dock kunde jag utnyttja erbjudandet av gratis dricka och avnjuta denna tillsammans med en god bok tills jag landade på Dulles flygplats igen. Jag misstänker att det inte är så många här i världen som har åkt DC-Burlington fram och tillbaka på fem timmar. Något att skryta om (eller kanske söka sympati för) i framtiden.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s